Tränarens roll

Under vintern har frågan aktualiserats ifall vi tränare/ledare inom tävlingsidrotten använder ett felaktigt selektionssystem. Det handlar alltså om hur vi väljer ut vilka idrottare som skall få bättre möjligheter att nå elitnivå. Detta är naturligtvis mest aktuellt för lagsporter där det sker uttagningar till distriktslag, landslag mm. Här handlar det då om subjektiva bedömningar från tränare där skillnader i fysisk mognad i många fall blivit avgörande. Detta har man även påvisat genom studier som visar att ungdomslandslag i fotboll till största delen består av ungdomar som är födda tidigt på året. Man anser att man mera borde titta på vem som har talang, vilket ju knappast blir så mycket lättare. Det blir svårt och fel hur man än gör. Själv är jag inne på att man skall göra en speciell satsning på de ungdomar som verkligen uppvisar stark motivation och vilja att träna och bli bättre. Både talang och fysisk mognad kommer nämligen fram i lite olika skeden i ungdomarnas mognad. Viljan att träna är oftast det avgörande hur bra man kommer att bli, eller som man brukar säga ”hårt arbete vinner över talang när talang inte jobbar hårt”. Jag var själv med i ett radioprogram i december 2015 och diskuterade problemet med olika selektionssystem inom idrotten, där jag då representerade friidrotten. När det gäller lagsporter så kom det fram att det ändå finns många av dagens stjärnor som blev ”ratade” i sina ungdomsår, dvs inte uttagna till ungdomslandslag mm (tex Zlatan). Så, det finns alltid en möjlighet att nå toppen även om man inte genast i ungdomsåren blir sedd och utvald. Men då gäller det också att vara beredd att göra ett hårt arbete och gärna också ha en talang som förr eller senare visar sig.

Inom friidrotten är det ju mycket enklare eftersom selektionssystemet sker på basen av de individuella prestationerna. Det som kan kännas orättvist är att de som är födda tidigt på året kommer att ha en fördel eftersom de har ett försprång i fysisk mognad. Men oberoende hur man än gör indelningar i åldersklasser så kommer det förstås alltid att finnas någon som har denna fördel. Jag tror dock att fördelen att vara född ibörjan på året späds ut med variationer i hur snabbt man utvecklas (både fysiskt och mentalt). De sk ”superbegåvningarna” som gör riktigt bra resultat i unga år är oftast en kombination av tidigt född på året och en tidig fysisk mognad. Dessa ”supertalanger” når sin högsta nivå rätt tidigt och blir ofta förr eller senare ”fastsprungna” av jämnåriga. Men, ”supertalangerna” har då med sin rent fysiska fördel tagit landslagsplatser framom kanske större talanger som har en senare fysisk mognad. Men detta är inget man kan ändra på och kan inte heller ses som någon orättvisa, utan vi är alla olika.

Det viktigaste är att alla har samma möjligheter att idrotta så länge som möjligt. Idrottsföreningarna skall komma ihåg att de som kommer med i föreningen gör det av en viss orsak. Ofta är det föräldrarna som vill att barnet skall börja idrotta, endera för att barnet skall röra på sig eller för att föräldrarna har stora ambitioner om att få ett idrottsligt högpresterande barn. I många fall handlar det naturligtvis även om att barnen själva vill börja idrotta, endera av ett starkt intresse eller bara för att kompisarna gör det. Det här innebär att föreningarna måste inse att det finns olika intressen och olika avsikter med att barn och ungdomar idrottar. Därför måste också föreningarna anpassa sin verksamhet så att den passar för olika grupper.

Grundprincipen för en idrottsförening är att man skall kunna erbjuda både föreningsfostran och tävlingsfostran. Med föreningsfostran avses allt som omfattar kamratskap, värderingar, sunt leverne och föreningsliv med alla dess uppgjorda regler. Tävlingsfostran avser detsamma men där det även finns en uttalad avsikt att satsa på tävlingsidrott.

Friidrotten på Åland har en så pass lyckosam situation att man har fungerande verksamheter ute i flera kommuner som dessutom till stor del kan fungera självständigt med olika bidrag inom den kommunala idrottsföreningen. Nu har dessutom ÅI beviljat extra medel till ÅID-friidrott för att specifikt stöda just barn- och ungdomsverksamheten i kommunerna. Detta innebär att man inom den åländska friidrotten har riktigt goda möjligheter att hålla igång friidrotten för de yngre ute i kommunerna och därmed också erbjuda en god föreningsfostran. Här skall man träna i stora grupper med betoning på lek och kamratskap med samtidig inlärning av friidrottens grundprinciper.

Tävlingsfostran kunde vara den friidrottsverksamhet som erbjuds direkt under ÅID. Här skall man ge ungdomar en möjlighet att fortsätta med friidrott efter den tid när man kanske inte mera passar in i de yngre grupperna (>15 år). Detta är en mycket viktig och utmanande uppgift, eftersom vi vet att en stor del (rentav de flesta) försvinner från friidrotten under åldersintervallet 15-17 år. Här borde man alltså hitta olika möjligheter för att göra friidrotten mer intressant och lockande. Det kan man kanske lyckas med om man sätter mer fokus på varje enskild idrottare så att alla kan få en känsla av att de är utvald.

Själva orsakerna till varför man slutar med friidrott i åldern 15-17 kan vara många. Det är mycket som händer i den åldern och det krävs definitivt stora tränarinsatser och nya ideér för att lyckas hålla dem kvar. Naturligtvis skall man fortsättningsvis erbjuda gruppträningar, men man bör även ge möjlighet till de ungdomar som varken vill eller kan träna i grupper. Man bör alltså kunna erbjuda individuellt anpassad träning med stort fokus på idrottaren och på den gren idrottaren helst vill utöva. Om idrottaren dessutom vill göra en elitsatsning så är det också naturligt att träningen till allt större del blir mer individanpassad och utförd i mindre grupper, rentav ensam med tränaren. Friidrott är också sist och slutligen en individuell sport där man är helt ensam i sin tävlingsprestation. För att tappa så få som möjligt behövs alltså många tränare där man får många grupper där varje grupp erbjuder sin speciella träning, men där man också kan ha ett samarbete och göra en del gemensamma träningar. Då tror jag att ungdomarna känner sig mera betydelsefulla och får större motivation att fortsätta. Styrelsens uppgift är alltså försöka få tag i så många tränare som möjligt. För att hålla tränarna kvar skall man låta dem förverkliga sin träningsfilosofi och ställa så lite krav som möjligt. Om en tränare har 1 eller 20 adepter skall inte spela någon roll, alla skall kunna vara med på samma villkor. Ju färre adepter desto större engagemang i de enskilda idrottarna, vilket på sikt kan vara avgörande för om idrottaren fortsätter eller inte. Varje tränare skall ses som en resurs för föreningen eftersom de ofta också bidrar med annat nödvändigt föreningsarbete än en själva träningen. Antalet adepter kan variera beroende på vilken/vilka ungdomar man har samt vilka deras behov är. Jag tror att detta vore ett bra sätt att hålla kvar ungdomar inom friidrotten så länge som möjligt. Som det är nu så har man inom den åländska friidrotten mest fokus på endast ett få tränare och gärna en stor grupp. Det som är bra med detta är att man kanske kan hålla kvar ungdomar inom friidrotten längre på basen av kamratandan inom gruppen, men det slutar lätt med ”ketchupeffekten”, dvs de flesta försvinner på samma gång (15-17 år). Vi måste alltså i ett tidigt skede börja ta vara på de ungdomar som verkligen vill satsa på friidrott.

Christian Jansson

 

Det här inlägget postades i Apropå. Bokmärk permalänken.